madeleine.

och så var det den där natten.
jag minns inte exakt vad som snurrade i mitt huvud,
men jag minns en salig blandning av rädsla, gläjde, oro och nyfikenhet.
en pirrande känsla i magen, även kallad förväntan.
och nervositet som inte bara bodde i magen.
ända ut i tårta pirrade det.
det känns så konstigt nu i efterhand.
hur vågade jag säga allt det där jag sa?
så många frågor jag ville ställa.
ord som aldrig yttrades.
ord som jag aldrig trodde skulle yttras.
vad man kan förvånas över sin egen talförmåga.
jag hade svårigheter med att få tankar till ord, som vanligt.
men efter flertaliga "försök igen", gav jag efter.

hans sätt att lyssna fascinerade mig.
hans sätt att reagera och ge respons var något helt nytt för mig.
han var som ingen annan tidigare.
det har jag vetat sen första gången. det märktes direkt.
vad sysslade vi egentligen med de där långa nätterna?
tusentals ord och minuter som inte riktigt räckte till.

allt var så konstigt och fel.
men samtidigt så rätt.
känslan var så obehaglig och onaturlig.
men samtidigt så varm och skön.
vad tänke han? vad tänkte jag?
tänkte vi någonsin samma tankar?

"Se vart fötterna hamnar,
tunnaste tråden kan få dig att falla,
falla hårdare än vänskapens makt.
Låt hjärtat vara rött på båda sidorna!"

det var så de sa.
de sa åt mig att se upp.
att tänka efter innan jag handlade.
de bad mig göra det som ansågs vara rätt.
att inte göra något förhastat.
tänka mig för och akta mig.
jag gjorde precis tvärtom

tänkt vad snabbt det kan vända.
och tänk vad dum man kan vara.

en form av masochism kanske?
bortsett från själva upphetsningen

hjärtat känns varmare och rödare än någonsin!

"Titta en människa i ögonen. Djupt i ögonen. Gräv dig inåt. Börja drunkna i tanken av att ens kunde ta dig tillbaka igen. Se den självmordsbenägna krigaren, den utslagna apatiska träsoldaten och ett helt folk av förvirring. Hälsa på immigranterna herr sinnelag och fru fåfäng som besöker avgrundens fläckiga mattor bara för att rinna ut igen. Vemod är här för att stanna. Döden väntar. I en gul kostym står han lugn, pulslös och rispar väggarna färglösa. Håll andan. Slit dig ur i en våldsam impuls. Ta farväl av trettonhundra människor i år, ta farväl av Marcus."

//r.

edinburgh castle
en vacker stad och en vacket utsikt.
tillsammans med en vacker människa.
idag mår jag bra bra bra!

idag öppnade jag ett paket.
ett krispaket för en situation då det krisar.
innuti låg något som värmer.
det är det finaste någon någonsin har gett mig.
jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.
jag är som ett barn på julafton.
jag är så glad att jag har dig, älskling!

a certain someone, that's you

sjukt mycket puss!

jag ska spendera ännu en natt på björkvägen.
med en varm kropp tätt intill är jag trygg.
jag mår så otroligt bra i själen.

jag älskar att vara sysselsatt

puss, mihi

en händelserik och känslosam vecka har passerat.
jag besökte en doktor,
jag tog emot kärlek av världens finaste kille,
jag klippte lugg,
jag umgicks med fina vänner,
jag såg en fantastisk sångerska uppträda
och jag tog mig aldrig tid att träffa vännen jag saknade.

nu har en ny vecka börjat.
med ord ur thérése raquin och toner av ofantligt många sånger.
jag vill fota. njuta av de sista dagarna av den vackra hösten.
vintern smyger sig på fortare än man anar. jag är inte beredd.

ett paket för ett nödläge.
det pirrar i min mage av nyfikenhet.
du är finast i världen.

jag har liksom saker att säga.
men jag finner inga ord.
min vanliga problem men på ett annat sätt.
den här gången är det för att jag inte vill.

"varför?" frågade han.
det är en så jävla bra fråga.
när man egentligen inte kan säga något man menar.
att ständigt formulera sig i gåtor.
"varför?" frågade hon.

bakom den där ångestklumpen i magen mår jag fantastiskt bra.
jag är otroligt kär och varm i hjärtat. tack för det!

jag blir som varm i hela kroppen när jag ser hur träden brinner.
de brinner verkligen.
så otroligt vackert.
jag vill bara ställa mig och stå stilla.
titta, titta, titta.
det är så otroligt mäktigt!

inga bekymmer. för vem bryr sig?
jag har en fantastisk människa vid min sida
och i morgon ska saker förnyas!
jag är lycklig.

nästa vecka ska jag äntligen fika och promenera.
med en vän vars hår räcker hela vägen ner till rumpan.
en fin vän. en gammal vän. jag saknar henne.

jag tror att det är den här negativa auran som gör mig negativ.
den smittar av sig på min tankar.
jag som alltid är så positiv och har en sådan livslust.
jag vet mycket väl att hösten inte bara skänker oss mörker.

jag älskar färgerna på löven och dagget på gräsmattan.
att ha på sig en lagom tjock tröja och en halsduk på promenaderna.
att kunna sitta i solen och njuta utan att svettas.
att börja klä på sig lager på lager och stoppa fötterna i kägor.
att lyssna på dylan i timmar med tända ljus och mandlar.
att kunna kolla på film mitt på ljusa dagen utan dåligt samvete,
eller att ligga i sängen en hel dag och bara mysa.
jag älskar dofterna och den friska luften,
och känslan av att julkänslan snart smyger sig på.
att gå runt i stora stickade tröjor och knästrumpor eller raggsockor.
att dricka litervis med te och prata strunt med någon man tycker om.

livslusten jag speglat den senaste tiden har sett annorlunda ut.
att vilja göra något med livet. det är det jag vill.
resa. upptäcka. lära. se. uppleva. ta in.
det är det jag ska.
från och med nu ska jag sätta en positiv vinkel på allt.
jag förlorar definitivt inget på att försöka.

don't think twice it's alright
han är ju bra fin han

olustiga drömmar tynger mina nätter.
helt utan mitt sammtycke.
antingen var det febern eller ångesten som talade.
jag minns inte vad de sa, bara att det var obehagligt

att rabbla aggressioner hjälper ju ingen.
varken mig själv eller någon annan.
men jag blir så trött på mig själv och alla andra.
vem fan försöker vi lura?

min rädsla slår till i tvivlets stund.
tänk om vi är fast här för alltid?
denna absurda inskränkthet vi visar på,
den är inte nyttig för någon.
men hur skulle vi klara oss utan tryggheten?
det är så lätt att klaga på andra.
jag vill bara kräkas.

vi möttes i vimlet.
fredrik? frågade jag.
han svarade johan.
javisst, självklart. minnen.
"sist vi träffades tror jag att vi lekte med lego?"
då hade han runda små glasögon,
nu har han skägg.

jag undrar hur de mår.
livet är inte lätt.

vad är det som tynger mig?
är det den där ihärdiga huvudvärken?
eller den där känslan som jag vet finns där?
det där jag inte kan sätta ord på?
jag kan inte låta bli att känna det ihåliga.
eller är det en klump?
vad är det jag går och funderar över?
vad är det som känns?
finns det svar?

så mycket bara