madeleine.

och så var det den där natten.
jag minns inte exakt vad som snurrade i mitt huvud,
men jag minns en salig blandning av rädsla, gläjde, oro och nyfikenhet.
en pirrande känsla i magen, även kallad förväntan.
och nervositet som inte bara bodde i magen.
ända ut i tårta pirrade det.
det känns så konstigt nu i efterhand.
hur vågade jag säga allt det där jag sa?
så många frågor jag ville ställa.
ord som aldrig yttrades.
ord som jag aldrig trodde skulle yttras.
vad man kan förvånas över sin egen talförmåga.
jag hade svårigheter med att få tankar till ord, som vanligt.
men efter flertaliga "försök igen", gav jag efter.

hans sätt att lyssna fascinerade mig.
hans sätt att reagera och ge respons var något helt nytt för mig.
han var som ingen annan tidigare.
det har jag vetat sen första gången. det märktes direkt.
vad sysslade vi egentligen med de där långa nätterna?
tusentals ord och minuter som inte riktigt räckte till.

allt var så konstigt och fel.
men samtidigt så rätt.
känslan var så obehaglig och onaturlig.
men samtidigt så varm och skön.
vad tänke han? vad tänkte jag?
tänkte vi någonsin samma tankar?

"Se vart fötterna hamnar,
tunnaste tråden kan få dig att falla,
falla hårdare än vänskapens makt.
Låt hjärtat vara rött på båda sidorna!"

det var så de sa.
de sa åt mig att se upp.
att tänka efter innan jag handlade.
de bad mig göra det som ansågs vara rätt.
att inte göra något förhastat.
tänka mig för och akta mig.
jag gjorde precis tvärtom