På ett sätt som bara någon kan
jag får höra att jag borde låta bli.
jag är inte snäll mot mig själv som gör det.
jag vet.
men ingen kan heller verkligen mena att jag skulle kunna.
det är helt omöjligt.
det gör ont i hela kroppen att veta.
jag vet att jag antagligen inte borde klaga.
men det gör verkligen ont.
någonting så fint blir hjälplöst någonting smutsigt och fult.
jag är inte villig att låta det bli så.
jag vill kunna ge mig helt och hållet.
släppa allt och bara vara.
men det går inte när det känns som om det vi gör är fel.
ska mina rättigheter försvinna på grund av detta? hur pass mycket hänsyn ska man ta? när ska man börja tänka på sig själv och ge upp de tafatta försöken att glädja någon annan? jag vet att det varit fel och att det låter egoistiskt. men så är det väl alltid i grund och botten? det kommer en tid då man måste sätta sig själv framför. tänka för sig själv.
jag är trots detta så otroligt lycklig och varm inombords.
jag vill inte längre stänga något inne. jag vill ge hela mig till dig.
jag har aldrig känt såhär förut och jag är så lycklig att det är med dig.