madeleine.

mamma sa det på vägen hem från skolan.
"pappa är inte hemma. abmulansen fick komma och hämta honom."
jag förstod väl att något skulle hända, egentligen.
samtidigt tänkte jag liksom inte på det.
det är ju inte dirket första gången det händer.
och du sa att det inte var så illa. det sa du faktiskt!
fast jag sa det ju fan till dig flera gånger..
"något fel är det. det brukar inte vara såhär."
men du sa att det var precis som varje gång.

första gången jag såg dig denna gången högg det i magen på mig.
jag fick flashbacks från sist, antar jag. och då var det fan inte roligt.
att se sin pappa lida. det går liksom inte in i huvet.
pappa är ju alltid störst och starkast liksom. skyddar alltid!
men när man ser sin pappa gråta, skrika och kvida som ett litet barn,
förstår man ju att allting inte står riktigt rätt till.
men inte kunde läkarna se det inte. det är väl fan sjukt!

jag hoppas hur som helst att det inte är något allvarligt.
men ändå hoppas jag att det är något fel åtminstånde.
för är det något fel kan de kanske fixa det. äntligen isåfall.

fan, något fel måste det vara!
krya på dig, pappa! <3