madeleine.

satt och åt lite med mamma när funderingarna dök upp.
hon sa att hon var trött på vardagen. den vanliga vardagen.
och jag håller med henne helt och fullt.
man vaknar, går till skolan, kommer hem, pluggar,
sitter vid datorn, tränar ibland och sen sover man.
helgen kommer. man festar lite, och sen är det vecka igen.
så är det precis så här. år in och år ut!

mamma och pappa vill seriöst verkligen flytta till thailand.
fem år säger de. sen ger de sig av! jag förstår dem!
hon sa det att man gör alltid samma saker. alltjämt, helt tiden.
"vi måste flytta snart för att orka öppna nytt.
vi får några miljoner för det här huset maddis,
och då kan vi öppna en bar vid stranden.
sälja svensk husmanskost till turisterna.
vi kommer vara mångmiljonärer i thailand, maddis!"
det var då jag förklaradeför henne varför jag alltid ville göra saker.
varför jag aldrig bara kan vara hemma och ta det lugnt, i princip.
men du har ju hela livet framför dig, sa hon då.
och vem fan bestämmer det då?
vem är det som säger att jag inte dör snart då?
jag kanske aldrig får göra något galet och roligt om jag inte gör det nu!
mamma och pappa har ju iaf levt halva livet nu.
mamma har gjort sitt livs resa till västindien.
jag vill också göra saker! resa och festa, och massa annat!
vad har hänt med ungdomen? det ända vi gör är att sitta vid dessa jävla datorer.
det är så hemskt! varför träffar vi inte folk istället för att sitta här och ruttna?
jag vet, jag ska inte säga något. jag är nog bland de värsta nördarna!
det värsta är ju att det inte kommer bli någon ändring på mig efter det här.
jag kommer sitta här, dag ut och dag in och klaga på att det inte händer något.
nej, problemet är att vi aldrig tar tag i något. det måste börja hända saker!

jag kom även att tänka på döden, när vi satt där och pratade.
mamma sa att både jag, daniel och emelie sagt att vi ska bo här hela vårt liv.
i hagen, i bettna liksom. IN MY ASS!
men jag kan fortfarande inte tänka mig någon annan som bor här sen.
vi har ju liksom slitit (nåja, mamma och pappa iaf) för att få det som vi har det nu.
någon annan kommer sova i mitt rum. bada i mitt utebadkar. festa i min pub.
nej, det går inte helt enkelt! tanken är helt absurd, för fan.
helt plötsligt berättade mamma en sak som jag hade sagt när jag var ca. 3 år.
vi hade av någon anledning pratat om döden, och då hade jag sagt:
mamma? vem ska ärva alla dina bh:ar, din plånbok och dina väskor när du dör?
ibland önskade man att man var barn igen.