madeleine.

detta får bli ett rejält depressionsinlägg.

här ligger jag, hemma i lägenheten.
sover ensam för första gången på hur länge som helst.

har spenderat kvällen med att fixa lite med min nya dator som jag fått av skolan idag.
Har lagt över lite bilder och musik och så och fick alldeles nyss för mig att kolla på lite gamla bilder.
Mappen från klassresan dök upp och in i den dök jag.
coldplay började spelas i högtalarna. minnen och bilder kom upp i huvudet.
Jonna. Lina.
vad ska jag ta mig till utan er?
ni har varit mitt solsken i alla väder.
alltid funnits där och stöttat mig, jag vet inte hur många gånger.
hur ska jag kunna gå tre år utan er vid min sida?
ingenting kommer bli sig riktigt likt utan er.
jag saknar era röster, era skratt, era rörelser, eran sjuka humor, era kramar, era dofter, erat sätt att lyssna och förstå, eran sång, våra pratstunder, era kläder, era.. jag saknar för fan allt!
allt som ni har och allt som ni inte har!

passande.
nu kom don't worry be happy på spelningslistan.
lite bättre känns det nu direkt, faktiskt.
bara att torka tårarna och tänka possitivt.
att jag sen skickade iväg två sms och fick svar från jonna på direkten såhär dags gjorde saken ännu lite bättre. hon skrev så fina saker, och jag saknar henne ännu mer. men du kommer alltid finnas där. liksom lina. det vet jag, och det är jag så glad för. jag kommer alltid finnas här, det vet ni. egentligen är ni bara en stenkast i från mig, och bara man vill så kan man ses oftare än oftast.

men det du skrev jonna, det stämmer så bra.
"det är sorgligt, för det är så tomt utan oss tillsammans."

dessa tre ord säger nog egentligen allt.
ni är bäst, ingen protest.